Förhoppningar

I mitt arbete som placeringssamordnare tar jag emot förfrågningar från socialtjänster som behöver placera ett barn. Jag inhämtar så mycket information jag kan om barnet och föreslår därefter familjehem som jag tror kan vara en bra matchning och som kan tillgodose barnets behov. Därefter bokas ofta ett så kallat “matchningsmöte” in, där socialtjänsten får träffa det tilltänkta familjehemmet för att göra en egen bedömning, men också för att familjehemmet skall få höra information om barnet av socialsekreterarna och därefter kunna bestämma sig om de är redo och har den förmåga som krävs. Barnet är mycket sällan med på dessa möten, för att bespara hen känslan av att bli “bortvald” om familjehemmet efteråt tackar nej. Däremot möjliggör vi gärna att äldre barn, till exempel tonåringar, får göra ett “studiebesök” efter att både socialtjänst och familjehem tackat ja, för att de skall känna sig delaktiga i processen. Detta är viktigt och finns dessutom reglerat i Barnkonventionen och Socialtjänstlagen.

Men det som många inte tänker på, eller som det i alla fall inte pratas så mycket om, är vad som händer när socialtjänsten efter matchningsmötet tackar nej till det föreslagna familjehemmet. Vid det här laget har det oftast gått ett par veckor från det att familjehemmet först fick information om barnet och efter att ha tackat ja är de mentalt inställda och förberedda på att ta emot hen. Ett av våra familjehem beskrev känslan så väldigt bra:

“Sorgligt att vi inte lyckades förmedla tillräckligt bra vårt liv! Sorgen i att ha väntat på två namnlösa, ansiktslösa barn, och känna sorg som om vi hade haft namn, ansikte på dem.

Inom familjehemsvården kallar man väntan på att ta emot barnet för att bli “gravid”. När barnet av olika anledningar inte kommer blir liknelsen många gånger som ett “missfall”. I detta specifika fall blev det även en slags sorg för mig, då jag känner familjehemmet mycket väl och vet att de hade tagit hand om dessa syskon på ett sätt som få andra hade kunnat. En sorg och en oro att syskonen inte kommer få det fullt lika bra någon annanstans. //Isabelle

Rulla till toppen